Postludium

Så nu är jag hemma, och har sovit ut.

Jag bär inte på någon packning längre, nu är det över.

Bilder från resan finns på framförallt de andras kameror, och jag ska ordna tillgång till dem snarast, men har alltså inte så många bilder...

Nu är resan över. Det finns mycket mer att berätta, men det mesta är sådant jag behöver ganska yviga handgester för att förklara och jag kan därför inte skriva så mycket mer.

Tack till alla er som följt mig de senaste veckorna, för stöd och intresse. Men nu lämnar jag er alltså, för jag tror min skrivelse här har fullföljt sitt syfte; rapporten från tävling och resa är alltså över, och häri är bara ett postludium eller en epilog. Ni som ivrigt har bokmärkt den här adressen kan lämna plats till annat, och ni som väntar på fler nyheter väntar förgäves.

Korea är ett fint land. Det finns mer att berätta, som till exempel hur bergen syns från stranden långt bort och hur belgarna skrålade i bussen på morgonen... Men nu är det över. 

Jag lämnar er med två bilder.

En som tack till Björn, min träningspartner och rumskamrat under två veckors tid. Vi har burit varandras utrustning och lånat varandras kläder - det är inte ofta man får tillfälle att lära känna någon man redan känner på det sättet.

Min andra bild (ingen av de två är mina, jag har snott dem från vem det nu var som fotade) är på vårt landslag. Där står vi fem tävlande och orubblig mäster Rikard. Med var sin guldmedalj och svensk flagga! I bakgrunden ser vi Hanminjok Hapkido's och World Kido's flaggor, det är i sanning en mycket bra bild.

Svedala!

Jag sitter i bilen från Arlanda med Björns föräldrar.

Vi har nyss sagt adjö till våra medresenärer från Skellefteå och det slog mig först i bilen att vårt avsked var alldeles för kort och utan reflektion. Jag hade velat tacka för resan, för deras underbara umgänge och vår tid och träning tillsammans.

Så jag gör istället det här. Jag vet inte om ni, de, kommer läsa det här, men för alla er andra kan jag berätta att bättre resesällskap får man leta efter. Bra ordnat, roliga diskussioner, allvar när det krävdes, träning som öppnat nya dörrar... Vad ska man säga? Två veckor i ett helt (för mig i alla fall) nytt land. Upplevelsen hade jag inte föreställt mig.

Det känns skönt att snart vara hemma. Jag ska äta älgfärsbiffar och potatis. Tvätta kläder. Prata i telefon. Kunna läsa vägskyltar. Sova utan väckarklocka. Vara själv.

Det ska bli så härligt att få vara själv... Utan rumskompis, utan sällskap, utan folk att vara artig mot.

Spelar ingen roll hur bra folk, jag behöver ändå vara själv.

Nu blir det såklart mycket träffa vänner och berätta historier, men däremellan får jag några timmars ensamhet.

Doha igen

Klockan är fem på morgonen enligt Qatars tid. Jag är alltså på flygplatsen i Doha, Qatar.

Jag luktar konstigt, mitt ben gör ont för min Alvedon har slutat värka och min nacke känns konstig eftersom jag sov _på_ den i drygt fyra timmar nyss.

Orelaterad bild

Fika!

Sitter på café, fortfarande i Korea.

Kaffe mjölk, Ice kräm, Mocka Latte... De har verkligen fångat hela konceptet med Swedish Fika!

Men kan inte ett ord svenska. Man kanske måste lära dem lite grann.., de har i alla fall gratis Wi-Fi

Sista dagen

I Korea. Sovmorgon, utomordentlig frukost.

Jag är utvilad och redo för sista dagen. Igår kväll fick jag massage av en blind tant på hotellrummet för 300kr. Jag tänkte att "när annars kan jag få massage av ett blindstyre" så var det avgjort.

Idag ska vi till lite butiker, men mest av allt hänga runt, glida runt.

Det ska bli skönt att åka hem, men hela resan har varit fantastisk. Jag åkte för tävlingen, men det som varit bäst var nog ändå vårt gäng här: hur vi tränat, åkt runt, skrattat, tränat igen, skyndat... Så många historier jag har att berätta som bara inte gör sig i text. Nåja. När jag köpte kläder för några dagar sedan fick jag ett par extra strumpor. Se bild.

Snaskbil!

Nu är vi tillbaka i Seoul. I morgon kväll åker vi. 

Den organiserade delen är över, nu är det fristyre inom grupperna som gäller - skönt.

Större delen har för min del spenderats med att tillsammans med Lars hitta på så många rim på ordet lastbil som bara möjligt. Det finns många olika. Hittills är väl den längsta "entusiastbilen" medan den bästa nog är "kastbilen", för den kan betyda så mycket...

Vi har med andra ord inte brytt oss om den korta sightseeing-tur vi var på. Nu är klockan 14:45 och jag är hungrig. Bild på en bubbla hjord av kaffe för att anledningar! Vi dricker mycket kaffe. Jag drack iste idag, det finns en rolig historia bakom det istet (istéet?) men den är svår att förklara och det skulle bara bli dålig stämning här...

Andong

Upp tidigt, träning. Sedan iväg med buss och packad resväska för att åka på sightseeing till någon gammal by och något tempel.

Jag har ledsnat på detta.

Hela tiden ska vi stressa. Skynda så man hinner sova, äta frukost, ta sig till nästa ställe. Vi ses här om 45 minuter, stressa vidare, upp på rummet, träning om tio minuter...

Idag tränade vi som nämnt på morgonen, och sedan igen på eftermiddagen. Sedan hann vi inte duscha för vi skulle äta i tid...

Nu tar jag kväll halv nio. Björn går ner för att vara social, jag mår illa. Inte för att jag är sjuk, eller något, men för att jag har stressat runt i flera dagar, inte ätit ordentligt, inte druckit ordentligt.

I morgon ska vi vara packade (...) för nästa resa 8:30. På schemat står det free time. Jag är vidunderligt sugen på en massa free time. Träningen är i alla fall bra! Riktigt bra genomgång av storpampen och även mönsterträning med hans son, master Steve.

Mitt klädförråd börjar sina, och hotellet vi bor på har varken duschhanddukar eller tvättservice. Små frotté-lappar får jag torka mig med. Men jag är inte bitter.

Jo, jag börjar bli rätt bitter. Jag har tröttnat helt på amerikanerna som gör konstiga, dryga, saker, belgarna som spelar hög (dålig) musik i bussen och tidsoptimismen som genomsyrar vår koreanska ledning.

Vad skulle Freud sagt om deras statyer...?