Andong

Upp tidigt, träning. Sedan iväg med buss och packad resväska för att åka på sightseeing till någon gammal by och något tempel.

Jag har ledsnat på detta.

Hela tiden ska vi stressa. Skynda så man hinner sova, äta frukost, ta sig till nästa ställe. Vi ses här om 45 minuter, stressa vidare, upp på rummet, träning om tio minuter...

Idag tränade vi som nämnt på morgonen, och sedan igen på eftermiddagen. Sedan hann vi inte duscha för vi skulle äta i tid...

Nu tar jag kväll halv nio. Björn går ner för att vara social, jag mår illa. Inte för att jag är sjuk, eller något, men för att jag har stressat runt i flera dagar, inte ätit ordentligt, inte druckit ordentligt.

I morgon ska vi vara packade (...) för nästa resa 8:30. På schemat står det free time. Jag är vidunderligt sugen på en massa free time. Träningen är i alla fall bra! Riktigt bra genomgång av storpampen och även mönsterträning med hans son, master Steve.

Mitt klädförråd börjar sina, och hotellet vi bor på har varken duschhanddukar eller tvättservice. Små frotté-lappar får jag torka mig med. Men jag är inte bitter.

Jo, jag börjar bli rätt bitter. Jag har tröttnat helt på amerikanerna som gör konstiga, dryga, saker, belgarna som spelar hög (dålig) musik i bussen och tidsoptimismen som genomsyrar vår koreanska ledning.

Vad skulle Freud sagt om deras statyer...?