Tävling, dag 1

Upp sju, sätta i linser. Bara det tog en kvart. Frukost och träff i lobbyn i dräkt 8:30, iväg till arenan.

Alla bra bilder finns på de andras kameror, lägger upp en bild på arenan. Så såg den ut när jag kom, helt tom.

Ganska liten arena ändå, men större än någon Västerås kan erbjuda såklart. Vi tränade under grandmaster In Sun Seo och höll på med ganska grundläggande tekniker, fast på ett lite nytt sätt.

Av de nittio som var med på seminariet var kanske sjuttiofem svartbälten, så det var hög standard på utövarna.

Klockan tolv avslutades träningen för lunch, så jag följde med de andra ut för att äta... Men jag insåg att det skulle ta sjukt lång tid, och vi hade bara till halv två på oss, så jag svängde till en liten 7eleven-wannabe och köpte mackor och yoghurt.

Där jag satt och åt min lunch på läktaren, på arenan, blev jag plötsligt väldigt populär. Ett gäng koreaner i min ålder började tjattra som fasen och ville vara kompis med mig; så vi blev kompisar. Precis som butiksbiträdet i en affär för några dagar sedan tyckte de att jag var bery handsoome... Kan tilläggas att de som serverade oss mat igår kallade mig för Harry, och menade att jag såg ut som Harry Potter. Sällan sådant här händer mig i Sverige...

Hur som helst, 13:30. Jättenervös, inte särskilt taggad, lite små trött från lunchen. Tävling.

Det visade sig att det var då tävlingarna började i allmänhet, absolut inte mina tävlingar. Idag var det alltså hög spark och högt fall, fallteknik.

Efter drygt två timmars väntan, kanske mer, fick jag gå upp för sparktävlingen. Vi var sju stycken i gruppen, fyra åkte ut ganska snabbt. Jag fick köra när det bara var tre kvar, för att de har konstiga regler, och klarade min första spark med nöd och näppe. Sparkar är inte vad jag är bäst på.

Så då hade jag i alla fall visat mig vara bättre än de andra fyra, vilket just då gjorde mig tredje bästa.

På nästa rond åkte jag ut, när de höjde ribban. Ribban var en skumgummibit fäst i ett rep upp i en ställning, och jag fick alltså brons i palchagi, hög spark. Sparken vi gjorde var enkel, saxa upp ett ben rakt upp, som att göra ett indianhopp och sedan sparka med den benet man tog sats med. Hoppande upchagi, för den invigde.

Jag är mycket nöjd med en tredjeplats, trodde inte alls jag skulle lyckas så bra...

Anledningen till att det var en så liten grupp är att koreanerna gör så med sina tävlingar. De är så många att man vill ha många små grupper, i min grupp då alltså ungdom under svart bälte.

Och så väntan.

Nästa höjdpunkt var Björns höjdhopp. Det är faktiskt väldigt likt höjdhopp, fast med en fjärdedel så tjock matta att landa på - och det var ändå generöst mjukt, gentemot vad jag är van vid.

Björn tog guld i sin grupp, inget snack om saken. Vi tävlar ju inte mot varann, eftersom han är äldre.

Men sedan var det min tur.

Mitt namn ropas, jag går till en samlingsplats. Pierre ropar att jag ska köra i T-stort istället för dräktjackan, så jag springer tillbaka och byter. Sen till samlingsplatsen. Funktionären berättar att jag måste ha jackan, och får ta av mig sen.

Efter lagom mycket kalabalik slussas jag med T-shirt och jacka till där jag ska tävla, i rampljuset. Jag och sju koreaner i min ålder men av varierande längd och bältesgrad.

Koreaner, tänker jag. Fan.

Efter en uppvärmningsrunda, hopp på kanske 1m höjd, ser jag att de är duktiga. Men det är jag också.

Så efter några rundor är det bara jag och en mycket trevlig korean kvar. De andra har bommat ut. River man två gånger i rad åker man, både han och jag hade rivit någon gång emellan.

Höjden var ca 160cm, hans tur.

Han river. Min tur.  Jag tänker att jag har ju redan silver, det är vi två kvar.

Jag river.

Hans tur. Han river igen. Han är ute.

Sätter jag sista så vinner jag guld... Pierre gestikulerar "du måste hoppa mer!", jag tänker att ja, så är det.

Så springer jag, hoppar, flyger, rullar runt och står på fötterna. Jag vann.